Improdramat Spökhistorier

Gillar du The Shining, The Others eller bara skräck och spökhistorier i allmänhet? Då är du välkommen till Scen 1 på MAF 25 och 26 april för härligt improrys! Berättarenheten ger Improdramat Spökhistorier.

Allt som sker på scenen hittas på i stunden; pjäsen som skapas kommer bara att finnas just där och då. Publiken har chansen att påverka berättelsen och att hjälpa till med att skapa och gestalta huvudpersonen.

Entré 40 kronor (30 kronor för MAF-medlemmar).
Entré betalas vid ingången. I pausen finns det möjlighet att köpa fika.

Föreställningarna är ca två timmar långa och ges:

Fredag 25 april kl 19.00
Lördag 26 april kl 19.00

Platsen är Scen 1 på Malmö Amatörteaterforum, N Skolgatan 10 A.

Rysligt välkomna!

Blogg

Malmö Impros Berättarenheten ger en fullängdspjäs i form av en road movie. Tänk Easy Rider, Thelma & Louise eller varför inte Odysséen? Allt som sker på scen hittas på i stunden och pjäsen som skapas kommer bara att finnas just där och då. Publiken är med och påverkar berättelsen.

Föreställningarna ges:

Fredag 28 mars kl 19.00
Scen 2 på MAF, Norra Skolgatan 12.
Entré: 40 kr

Lördag 29 mars kl 19.00
Festsalen, Ungdomens hus, Norra Skolagatan 10.
Entré: Teaterns dag-knapp gäller (www.teaternsdag.se)

 

”Malmö pratar om” – Malmö Impro på stadsbiblioteket!

Nu på fredag 14 mars är det återigen dags för Malmö Impro att framträda i samband med föreläsningsserien ”Malmö pratar om” på Malmö stadsbibliotek (läs mer nedan).

Den här fredagen är temat ”Soran Ismail och Sveriges Radios opartiskhetspolicy”. Med hjälp av Åke Pettersson, journalist på SR Malmöhus o vinnare av Stora journalistpriset, diskuteras frågor som: Får man lov att ha en politisk åsikt och samtidigt rapportera om nyheter i dag? Var går gränserna? Går vi mot en alltför politiskt korrekt nyhetsrapportering?

Ämnet stöts och blöts och tolkas genom improviserad teater av Malmö Impro!

Klockan 17 till 19 på plan 2, Slottet, Malmö stadsbibliotek.

Välkomna!

 

Berättarenhetens lista (sista!)

Här kommer den sista punkten på Berättarenhetens lista som Martin har valt att fördjupa sig i. Malmö Impros medlemmar är varmt välkomna att bidra till innehållet här på bloggen. Tankar, fakta, berättelser eller vad som helst som rör ämnet improviserad teater.

Inte blockera

Detta är en av de mest klassiska improreglerna och man kan nog påstå att det är en äkta regel snarare än en rekommendation eller en riktlinje. Att inte blockera innebär att man alltid accepterar det som har blivit etablerat i en scen.

Blockeringar kan vara fruktansvärt uppenbara:

Skådis A: Då är du välkommen in på tandundersökningen, Fru Bergström!
Skådis B: Vad pratar du om? Jag gick in i den här djuraffären för att jag ville köpa en sköldpadda. Har ni sådana här?

Även om detta är ett extremt exempel, så är det inte helt otänkbart att det skulle kunna inträffa. Problemet är typiskt; man går in i scenen med fel fokus; i stället för att vara uppmärksam på vad som verkligen händer har man fullt upp med att försöka förverkliga en idé som man hade innan scenen började.

Blockeringar leder ofta till nya problem när scenen fortskrider. I exemplet ovan har skådis A hamnat i en trixig situation om hen inte vill blockera ytterligare. Det bästa hen kan göra är att försöka “lappa ihop” de inkompatibla etableringarna som gjorts:

Skådis A: Då är du välkommen in på tandundersökningen, Fru Bergström!
Skådis B: Vad pratar du om? Jag gick in i den här djuraffären för att jag ville köpa en sköldpadda. Har ni sådana här?
Skådis A: Javisst, vi är sköldpaddsspecialister. Men vi måste börja med att göra en grundlig undersökning av dig för att se att du är lämplig som ägare.

Sådana här “ihoplappningar” av blockerade scener kan förstås fungera bra, men ska ändå ses som en nödlösning. Vidare är det inte särskilt roligt för den som mest får ägna sig åt att “lappa ihop” en scen där någon blockerar; scenen saknar samarbete, vilket är a och o i impro. Den riktiga lösningen på problemet i exemplet är att få skådis B att “lämna sitt eget huvud” och i stället fokusera på “här och nu” i scenen.

Det är heller inte ovanligt att skådisen som blev blockerad fortsätter genom att själv blockera, vilket leder till att scenen helt krashar:

Skådis A: Då är du välkommen in på tandundersökningen, Fru Bergström!
Skådis B: Vad pratar du om? Jag gick in i den här djuraffären för att jag ville köpa en sköldpadda. Har ni sådana här?
Skådis A: Nej, du ringde ju hit till vår tandläkarmottagning i morse för att du hade tandvärk, Fru Bergström.

Blockeringar kan vara subtilare än i ovanstående exempel. En variant (dock inte så mycket mindre subtil) är att man i princip accepterar det som har etablerats men inte accepterar idén:

Skådis A: Upp med händerna, Svensson. Spelet är över… (mimar att hen håller i en pistol)
Skådis B: Men det där är ju bara en banan…

En typisk orsak till denna typ av blockeringar är att den blockerande skådisen är rädd för att tappa kontrollen över scenen. Och det är förstås läskigare att befinna sig i en scen där man verkligen inte har en aning om vad som väntar bara några sekunder längre fram. Samtidigt är detta ett tillstånd som är värt att eftersträva; genom att inte lägga någon mental kapacitet på att tänka framåt i scenen har man mer krut att lägga på att göra det bästa av det ögonblick man befinner sig i. Det är när alla inblandade skådespelare släpper sin kontroll som det verkligt magiska i improteater har en chans att uppstå; något skapas som ingen av de inblandade hade en tanke på från början.

Mer subtila varianter på blockeringar är att man inte tar in t ex känslomässiga eller kroppsliga erbjudanden. Låt oss säga att en scen börjar med att skådis A går långsamt över scenen. Om skådis B inte noterar detta, utan bara går in och t ex etablerar en “lunch på jobbet”-scen så har hen gjort en blockering. Denna blockering kanske inte får några betydande konsekvenser, men ju subtilare erbjudanden man tar in desto snyggare och mer magiskt blir det. Ett accepterande från skådis B:s sida skulle exempelvis kunna vara att gå in och säga “Du skulle ju ligga kvar i sängen, farfar!”. Riktigt kul kan det bli när omedvetna erbjudanden accepteras.

Två improregler som väldigt mycket kopplar till “inte blockera”-regeln är “always make your partner look good” och “always say yes”. Regeln att i första hand supporta sin motspelare är ett mycket effektivt motgift mot blockeringar och mot att ha för mycket kontroll. Samtidigt som det är ett enkelt recept för att se till att man samarbetar på scen. När det gäller “always say yes” så är det i princip samma regel som “inte blockera”, dock ska man tänka på att det handlar om att säga ja till idéer vilket ibland kan innebära att man säger nej i scenen (eller kanske inte säger något alls):

Skådis A: Vill du ha en reservfallskärm så kostar det 100 kr extra.
Skådis B: Nej det klarar jag mig utan…

/Martin

”Malmö pratar om” – Malmö Impro på stadsbiblioteket!

Teater varvat med föreläsning och debatt

Dagsaktuella frågor på nytt sätt. Improvisation och åsikter. Forum, fika, fördjupning och förståelse

Mycket händer i Malmö och i världen. Den här våren får du chansen att ta till dig nyhetsflödet på ett alldeles speciellt sätt. Kom  till stadsbiblioteket och se en teaterföreställning som aldrig visats förut och som aldrig kommer att visas igen! Du är själv med och ger förutsättningarna.
Ett aktuellt ämne stöts och blöts med hjälp av en sakkunnig och skickliga improvisatörer.

Fredagarna:
• 14 februari
• 14 mars
• 25 april
Tid: 17.00  till 19.00

Plats: Slottet, plan 2 (Malmö Stadsbibliotek)

I samarbete med:
Malmö Impro, en teaterförening med fokus på improviserad teater. Den 14 februari och 14 mars kommer Malmö Impro att tillsammans med en expert tolka och analysera en dagsaktuell fråga.

Teater Reagera utforskar normer och komplexa situationer i vardagslivet ur ett humoristiskt perspektiv men med allvaret som grund. Den 25 april spelas en forumteaterföreställning på ett tema valt av er besökare.

Berättarenhetens lista

Ej vara främlingar

Det är inte helt ovanligt att improscener börjar “från början”. Om exempelvis en scen ska utspelas på ett konditori så börjar den med att en kund kommer in och säger “Hej, jag skulle vilja köpa en napoleonbakelse”. Troligtvis är det första gången kunden och konditorn träffas.

Av flera anledningar är det bra att i stället utgå ifrån att karaktärerna redan har en en relation till varandra (eller åtminstone att några av karaktärerna har en relation, om där är fler än två personer).

  • Om karaktärerna är främlingar inför varandra finns det risk att man fastnar i scener där dom bara gör saker tillsammans utan att de känner något inför varandra. Det blir lite ”leka affär-känsla” över scenerna. Bra impro (och kanske bra teater i allmänhet?) handlar nästan alltid om mellanmänskliga relationer på ett eller annat sätt.

  • Om man i stället utgår ifrån att karaktärerna har en relation så får man automatiskt en extra dimension att laborera med: vad karaktärerna tycker om varandra. En scen blir förstås mustigare om den innehåller karaktärer som exempelvis är avundsjuka, missunsamma eller kära i någon annan av scenens karaktärer. Detta kopplar till punkten som diskuterades nedan: att definiera. Vad karaktärerna i en scen tycker om varandra är ju verkligen något som är värt att definiera, och om man utgår ifrån att de har en relation är detta mycket lättare att göra. Det är svårare att motivera att man är avundsjuk på en konditor som man aldrig tidigare träffat, jämfört med om konditorn i stället är ens lyckade bror. Om man har för vana att göra sig till främling inför de andra karaktärerna så kan det vara ett symptom på beslutsrädsla.

  • Man slipper scener som börjar med att karaktärerna introduceras för varandra, vilket ofta kan vara tjatigt och ointressant.

Den sista punkten kan man tänka på även om karaktärerna har en relation; man behöver sällan börja från början utan kan starta en scen mitt i ett skeende och låta den utvecklas därifrån.

Jämför t ex följande början på en scen:

Skådis A: Hej Sylvia!
Skådis B: Hej Jonas!
Skådis A: Jaha, då var det dags för utflykt.
Skådis B: Ja, jag har packat matsäck hela morgonen (visar ryggsäck).
Skådis A: Men var är Rebecka? Vi sa ju att vi skulle samlas kl. 9. (tittar på klockan).

med att i stället börja mitt i ett skeende:

Skådis B: Nu tar vi en paus och kollar efter vad jag har packat i matsäcken! (tar av sig ryggsäck)

Genom att börja lite mer mitt i, och utgå ifrån att relationer redan existerar, kan det bli lättare att få bra driv i scenerna.

Här kan det också vara värt att påminna om att utnyttja de förutsättningar som man ofta får inför en scen. Är det bestämt på förhand att två personer i en scen är syskon så är det alltid en fördel att direkt börja utforska vad dessa tycker om varandra (intressant!) i stället för att glömma bort förutsättningen och agera som främlingar inför varandra (och kanske börja “från början”). Det är ju en av de stora anledningar till att ge förutsättningar för en scen: man får lättare att snabbt nå fram till något “köttigt”.

/Martin

Berättarenhetens lista

Definiera

Eftersom det inte finns något manus att falla tillbaka på i impro, och eftersom man vanligtvis spelar utan rekvisita, är det extra viktigt att det som etableras i en scen blir ordentligt definierat. Här är ett exempel på en typisk situation där definieringen inte blir tillräcklig:

Scenen börjar med att en skådespelare A mimar att hen håller något i händerna. Från själva mimningen går det inte att avgöra vad det är.

Skådis B: “Jag vill hålla den! Ge hit!”.
Skådis A: “Nej den är för värdefull för att jag ska låta någon annan ha den.”
Skådis B: “Men den är ju min också, vi fick ju den båda två av morfar!”

Här någonstans börjar det bli akut att definiera vad det är för ett föremål som det bråkas om. Det gäller både ur ett publik- och skådespelarperspektiv.

För publiken blir det en distraktion om det tar för lång tid innan något blir definierat; man förlorar fokus från scenen och tänker mer på vad “saken” är för något. För skådespelarna är det viktigt att saker blir väldefinierade för att man ska kunna bygga vidare på scenen utan att den blir vag och (troligtvis) ointressant; impro handlar till stor del om kommunikation.

I exemplet ovan är det en väldigt konkret sak som inte blir definierad, men definitioner gäller även mer abstrakta saker. Exempel på kategorier som måste definieras väl är relationer, miljöer, sinnesstämningar, drivkrafter, namn… ja, i princip allt som utgör scenen.

Även om det är viktigt att definiera ska kan ett visst mått av ovisshet råda under en viss tid i en scen. Scener med lite “släp” i definitionerna kan bli magiska. Oftast är det lätt att känna av när en scen passerat gränsen för när en definition bör ha gjorts och i stället börjar upplevas som vag.

Vidare är det viktigt att komma ihåg att det att definiera, precis som allt annat i impro, blir bäst när man jobbar tillsammans. Det handlar alltså inte om att gå in och “dominera” en scen:

Skådis A: “Hej, Olof min bror och arbetsgivare. Vad kul att vi kunde träffas här på caféet på Lönngatan där min kompis Pernilla jobbar. Ja, just det ni har ju varit ihop, Pernilla och du. Nåväl, ska vi diskutera arvet efter mor nu. Vill du ha kaffe med mjölk i som vanligt?”

Slutligen är det ofta en god idé att försöka vara så specifik som det går när man definierar. Det ger mer liv i en scen att veta att kaffemuggen är röd och att den är en present från far, eller att du och din motspelare inte bara är syskon, utan att du är storebror och hon lillasyster och att hon är mer lik pappa och du mamma o.s.v.

/Martin

Berättarenhetens lista

Ställ inte frågor

Det här kanske låter som en konstig regel i någras öron. Ganska många mänskliga interaktioner sker ju med hjälp av frågor: Hur mår du? Ska du ha hjälp? Vad gör du här?
I improviserad teater finns det dock en rätt stor poäng i att försöka minimera mängden frågor i dialogen och i att bli medveten om när och hur man använder frågor. Det beror på att man har ansvar för att driva scenen framåt; det finns ju inget manus! Att ställa för många frågor är ofta ett ineffektivt sätt att driva scenen framåt på. Vidare är vi många improvisatörer som instinktivt tycker att det är läskigt att “ta beslut”, alltså vara den som definierar element i scenen. Därför kan mycket frågeställande i dialogen också vara ett (omedvetet) sätt att skjuta över ansvaret att definiera på sina medspelare.

Det är alltså bra att göra sig själv medveten om hur man använder frågor i dialogen i sin improvisation.

Låt oss hitta på några exempel på “olämpliga” frågor och diskutera hur de kan transformeras till påståenden som definierar vad som händer i scenen:

  • Någon frågar “Hur mår du?” i början av en scen där inte särskilt mycket är etablerat. I ett sådant sammanhang bidrar repliken inte särskilt mycket till någonting; skådespelaren som spelar karaktären som får frågan måste själv bestämma hur den mår innan det blir etablerat. Om man i stället väljer repliken “Jag ska få dig att må bättre!” så etablerar man något direkt, och skådespelaren som får repliken har något att förhålla sig till.

  • Någon frågar “Ska du ha hjälp?” innan det är etablerat vad personen som får frågan gör. Precis som i ovanstående exempel bidrar inte repliken till att bygga scenen, och definitionsansvaret skjuts över på motspelaren. Jämför med att i stället säga  “Jag hjälper dig med väskan!”.

  • Att fråga “Vad gör du här?” i början av en scen. Mönstret är detsamma som i de tidigare exemplen: inte särskilt mycket blir definierat och ansvar skjuts över på motspelaren. Denna replik kan i stället transformeras till ett definierande påstående: “Jag sa ju åt dig att vänta vid bilen, Mamma”.

Ett trick (och en övning!) för att komma ur (o)vanan att ställa för många frågor är att testa att börja sina repliker med “Jag…”.

Slutligen måste det understrykas att denna “regel”, som så många andra, inte är en egentlig regel. Det finns förstås många tillfällen när det är helt rimligt att ställa frågor i sina repliker. Men samtidigt är det ganska enkelt att diagnostisera scener som lider av just det frågeställande som diskuterats här.

/Martin

berättarenhetens lista

Berättarenhetens lista

I höstas gjorde berättarenheten en lista över viktiga saker i impro under sina repetitioner inför “Blod”.

Denna lista blev kvar på whiteboarden i replokal 3 under flera veckor, vilket fick tisdagsgruppen att uppmärksamma den.

Martin Birgersson lovade tisdagsgruppen att distribuera ett foto som han tagit på listan och han kom på den geniala idén att publicera det här på bloggen! Samtidigt har Martin satt samman en serie inlägg rörande en del av det som listas. Stort tack, Martin! Håll till godo!