Berättarenhetens lista

Ej vara främlingar

Det är inte helt ovanligt att improscener börjar “från början”. Om exempelvis en scen ska utspelas på ett konditori så börjar den med att en kund kommer in och säger “Hej, jag skulle vilja köpa en napoleonbakelse”. Troligtvis är det första gången kunden och konditorn träffas.

Av flera anledningar är det bra att i stället utgå ifrån att karaktärerna redan har en en relation till varandra (eller åtminstone att några av karaktärerna har en relation, om där är fler än två personer).

  • Om karaktärerna är främlingar inför varandra finns det risk att man fastnar i scener där dom bara gör saker tillsammans utan att de känner något inför varandra. Det blir lite ”leka affär-känsla” över scenerna. Bra impro (och kanske bra teater i allmänhet?) handlar nästan alltid om mellanmänskliga relationer på ett eller annat sätt.

  • Om man i stället utgår ifrån att karaktärerna har en relation så får man automatiskt en extra dimension att laborera med: vad karaktärerna tycker om varandra. En scen blir förstås mustigare om den innehåller karaktärer som exempelvis är avundsjuka, missunsamma eller kära i någon annan av scenens karaktärer. Detta kopplar till punkten som diskuterades nedan: att definiera. Vad karaktärerna i en scen tycker om varandra är ju verkligen något som är värt att definiera, och om man utgår ifrån att de har en relation är detta mycket lättare att göra. Det är svårare att motivera att man är avundsjuk på en konditor som man aldrig tidigare träffat, jämfört med om konditorn i stället är ens lyckade bror. Om man har för vana att göra sig till främling inför de andra karaktärerna så kan det vara ett symptom på beslutsrädsla.

  • Man slipper scener som börjar med att karaktärerna introduceras för varandra, vilket ofta kan vara tjatigt och ointressant.

Den sista punkten kan man tänka på även om karaktärerna har en relation; man behöver sällan börja från början utan kan starta en scen mitt i ett skeende och låta den utvecklas därifrån.

Jämför t ex följande början på en scen:

Skådis A: Hej Sylvia!
Skådis B: Hej Jonas!
Skådis A: Jaha, då var det dags för utflykt.
Skådis B: Ja, jag har packat matsäck hela morgonen (visar ryggsäck).
Skådis A: Men var är Rebecka? Vi sa ju att vi skulle samlas kl. 9. (tittar på klockan).

med att i stället börja mitt i ett skeende:

Skådis B: Nu tar vi en paus och kollar efter vad jag har packat i matsäcken! (tar av sig ryggsäck)

Genom att börja lite mer mitt i, och utgå ifrån att relationer redan existerar, kan det bli lättare att få bra driv i scenerna.

Här kan det också vara värt att påminna om att utnyttja de förutsättningar som man ofta får inför en scen. Är det bestämt på förhand att två personer i en scen är syskon så är det alltid en fördel att direkt börja utforska vad dessa tycker om varandra (intressant!) i stället för att glömma bort förutsättningen och agera som främlingar inför varandra (och kanske börja “från början”). Det är ju en av de stora anledningar till att ge förutsättningar för en scen: man får lättare att snabbt nå fram till något “köttigt”.

/Martin

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.