månadsarkiv: januari 2014

Berättarenhetens lista

Definiera

Eftersom det inte finns något manus att falla tillbaka på i impro, och eftersom man vanligtvis spelar utan rekvisita, är det extra viktigt att det som etableras i en scen blir ordentligt definierat. Här är ett exempel på en typisk situation där definieringen inte blir tillräcklig:

Scenen börjar med att en skådespelare A mimar att hen håller något i händerna. Från själva mimningen går det inte att avgöra vad det är.

Skådis B: “Jag vill hålla den! Ge hit!”.
Skådis A: “Nej den är för värdefull för att jag ska låta någon annan ha den.”
Skådis B: “Men den är ju min också, vi fick ju den båda två av morfar!”

Här någonstans börjar det bli akut att definiera vad det är för ett föremål som det bråkas om. Det gäller både ur ett publik- och skådespelarperspektiv.

För publiken blir det en distraktion om det tar för lång tid innan något blir definierat; man förlorar fokus från scenen och tänker mer på vad “saken” är för något. För skådespelarna är det viktigt att saker blir väldefinierade för att man ska kunna bygga vidare på scenen utan att den blir vag och (troligtvis) ointressant; impro handlar till stor del om kommunikation.

I exemplet ovan är det en väldigt konkret sak som inte blir definierad, men definitioner gäller även mer abstrakta saker. Exempel på kategorier som måste definieras väl är relationer, miljöer, sinnesstämningar, drivkrafter, namn… ja, i princip allt som utgör scenen.

Även om det är viktigt att definiera ska kan ett visst mått av ovisshet råda under en viss tid i en scen. Scener med lite “släp” i definitionerna kan bli magiska. Oftast är det lätt att känna av när en scen passerat gränsen för när en definition bör ha gjorts och i stället börjar upplevas som vag.

Vidare är det viktigt att komma ihåg att det att definiera, precis som allt annat i impro, blir bäst när man jobbar tillsammans. Det handlar alltså inte om att gå in och “dominera” en scen:

Skådis A: “Hej, Olof min bror och arbetsgivare. Vad kul att vi kunde träffas här på caféet på Lönngatan där min kompis Pernilla jobbar. Ja, just det ni har ju varit ihop, Pernilla och du. Nåväl, ska vi diskutera arvet efter mor nu. Vill du ha kaffe med mjölk i som vanligt?”

Slutligen är det ofta en god idé att försöka vara så specifik som det går när man definierar. Det ger mer liv i en scen att veta att kaffemuggen är röd och att den är en present från far, eller att du och din motspelare inte bara är syskon, utan att du är storebror och hon lillasyster och att hon är mer lik pappa och du mamma o.s.v.

/Martin

Berättarenhetens lista

Ställ inte frågor

Det här kanske låter som en konstig regel i någras öron. Ganska många mänskliga interaktioner sker ju med hjälp av frågor: Hur mår du? Ska du ha hjälp? Vad gör du här?
I improviserad teater finns det dock en rätt stor poäng i att försöka minimera mängden frågor i dialogen och i att bli medveten om när och hur man använder frågor. Det beror på att man har ansvar för att driva scenen framåt; det finns ju inget manus! Att ställa för många frågor är ofta ett ineffektivt sätt att driva scenen framåt på. Vidare är vi många improvisatörer som instinktivt tycker att det är läskigt att “ta beslut”, alltså vara den som definierar element i scenen. Därför kan mycket frågeställande i dialogen också vara ett (omedvetet) sätt att skjuta över ansvaret att definiera på sina medspelare.

Det är alltså bra att göra sig själv medveten om hur man använder frågor i dialogen i sin improvisation.

Låt oss hitta på några exempel på “olämpliga” frågor och diskutera hur de kan transformeras till påståenden som definierar vad som händer i scenen:

  • Någon frågar “Hur mår du?” i början av en scen där inte särskilt mycket är etablerat. I ett sådant sammanhang bidrar repliken inte särskilt mycket till någonting; skådespelaren som spelar karaktären som får frågan måste själv bestämma hur den mår innan det blir etablerat. Om man i stället väljer repliken “Jag ska få dig att må bättre!” så etablerar man något direkt, och skådespelaren som får repliken har något att förhålla sig till.

  • Någon frågar “Ska du ha hjälp?” innan det är etablerat vad personen som får frågan gör. Precis som i ovanstående exempel bidrar inte repliken till att bygga scenen, och definitionsansvaret skjuts över på motspelaren. Jämför med att i stället säga  “Jag hjälper dig med väskan!”.

  • Att fråga “Vad gör du här?” i början av en scen. Mönstret är detsamma som i de tidigare exemplen: inte särskilt mycket blir definierat och ansvar skjuts över på motspelaren. Denna replik kan i stället transformeras till ett definierande påstående: “Jag sa ju åt dig att vänta vid bilen, Mamma”.

Ett trick (och en övning!) för att komma ur (o)vanan att ställa för många frågor är att testa att börja sina repliker med “Jag…”.

Slutligen måste det understrykas att denna “regel”, som så många andra, inte är en egentlig regel. Det finns förstås många tillfällen när det är helt rimligt att ställa frågor i sina repliker. Men samtidigt är det ganska enkelt att diagnostisera scener som lider av just det frågeställande som diskuterats här.

/Martin

Berättarenhetens lista

I höstas gjorde berättarenheten en lista över viktiga saker i impro under sina repetitioner inför “Blod”.

Denna lista blev kvar på whiteboarden i replokal 3 under flera veckor, vilket fick tisdagsgruppen att uppmärksamma den.

Martin Birgersson lovade tisdagsgruppen att distribuera ett foto som han tagit på listan och han kom på den geniala idén att publicera det här på bloggen! Samtidigt har Martin satt samman en serie inlägg rörande en del av det som listas. Stort tack, Martin! Håll till godo!