Här kommer den sista punkten på Berättarenhetens lista som Martin har valt att fördjupa sig i. Malmö Impros medlemmar är varmt välkomna att bidra till innehållet här på bloggen. Tankar, fakta, berättelser eller vad som helst som rör ämnet improviserad teater.

Inte blockera

Detta är en av de mest klassiska improreglerna och man kan nog påstå att det är en äkta regel snarare än en rekommendation eller en riktlinje. Att inte blockera innebär att man alltid accepterar det som har blivit etablerat i en scen.

Blockeringar kan vara fruktansvärt uppenbara:

Skådis A: Då är du välkommen in på tandundersökningen, Fru Bergström!
Skådis B: Vad pratar du om? Jag gick in i den här djuraffären för att jag ville köpa en sköldpadda. Har ni sådana här?

Även om detta är ett extremt exempel, så är det inte helt otänkbart att det skulle kunna inträffa. Problemet är typiskt; man går in i scenen med fel fokus; i stället för att vara uppmärksam på vad som verkligen händer har man fullt upp med att försöka förverkliga en idé som man hade innan scenen började.

Blockeringar leder ofta till nya problem när scenen fortskrider. I exemplet ovan har skådis A hamnat i en trixig situation om hen inte vill blockera ytterligare. Det bästa hen kan göra är att försöka “lappa ihop” de inkompatibla etableringarna som gjorts:

Skådis A: Då är du välkommen in på tandundersökningen, Fru Bergström!
Skådis B: Vad pratar du om? Jag gick in i den här djuraffären för att jag ville köpa en sköldpadda. Har ni sådana här?
Skådis A: Javisst, vi är sköldpaddsspecialister. Men vi måste börja med att göra en grundlig undersökning av dig för att se att du är lämplig som ägare.

Sådana här “ihoplappningar” av blockerade scener kan förstås fungera bra, men ska ändå ses som en nödlösning. Vidare är det inte särskilt roligt för den som mest får ägna sig åt att “lappa ihop” en scen där någon blockerar; scenen saknar samarbete, vilket är a och o i impro. Den riktiga lösningen på problemet i exemplet är att få skådis B att “lämna sitt eget huvud” och i stället fokusera på “här och nu” i scenen.

Det är heller inte ovanligt att skådisen som blev blockerad fortsätter genom att själv blockera, vilket leder till att scenen helt krashar:

Skådis A: Då är du välkommen in på tandundersökningen, Fru Bergström!
Skådis B: Vad pratar du om? Jag gick in i den här djuraffären för att jag ville köpa en sköldpadda. Har ni sådana här?
Skådis A: Nej, du ringde ju hit till vår tandläkarmottagning i morse för att du hade tandvärk, Fru Bergström.

Blockeringar kan vara subtilare än i ovanstående exempel. En variant (dock inte så mycket mindre subtil) är att man i princip accepterar det som har etablerats men inte accepterar idén:

Skådis A: Upp med händerna, Svensson. Spelet är över… (mimar att hen håller i en pistol)
Skådis B: Men det där är ju bara en banan…

En typisk orsak till denna typ av blockeringar är att den blockerande skådisen är rädd för att tappa kontrollen över scenen. Och det är förstås läskigare att befinna sig i en scen där man verkligen inte har en aning om vad som väntar bara några sekunder längre fram. Samtidigt är detta ett tillstånd som är värt att eftersträva; genom att inte lägga någon mental kapacitet på att tänka framåt i scenen har man mer krut att lägga på att göra det bästa av det ögonblick man befinner sig i. Det är när alla inblandade skådespelare släpper sin kontroll som det verkligt magiska i improteater har en chans att uppstå; något skapas som ingen av de inblandade hade en tanke på från början.

Mer subtila varianter på blockeringar är att man inte tar in t ex känslomässiga eller kroppsliga erbjudanden. Låt oss säga att en scen börjar med att skådis A går långsamt över scenen. Om skådis B inte noterar detta, utan bara går in och t ex etablerar en “lunch på jobbet”-scen så har hen gjort en blockering. Denna blockering kanske inte får några betydande konsekvenser, men ju subtilare erbjudanden man tar in desto snyggare och mer magiskt blir det. Ett accepterande från skådis B:s sida skulle exempelvis kunna vara att gå in och säga “Du skulle ju ligga kvar i sängen, farfar!”. Riktigt kul kan det bli när omedvetna erbjudanden accepteras.

Två improregler som väldigt mycket kopplar till “inte blockera”-regeln är “always make your partner look good” och “always say yes”. Regeln att i första hand supporta sin motspelare är ett mycket effektivt motgift mot blockeringar och mot att ha för mycket kontroll. Samtidigt som det är ett enkelt recept för att se till att man samarbetar på scen. När det gäller “always say yes” så är det i princip samma regel som “inte blockera”, dock ska man tänka på att det handlar om att säga ja till idéer vilket ibland kan innebära att man säger nej i scenen (eller kanske inte säger något alls):

Skådis A: Vill du ha en reservfallskärm så kostar det 100 kr extra.
Skådis B: Nej det klarar jag mig utan…

/Martin