Berättarenhetens lista

Ställ inte frågor

Det här kanske låter som en konstig regel i någras öron. Ganska många mänskliga interaktioner sker ju med hjälp av frågor: Hur mår du? Ska du ha hjälp? Vad gör du här?
I improviserad teater finns det dock en rätt stor poäng i att försöka minimera mängden frågor i dialogen och i att bli medveten om när och hur man använder frågor. Det beror på att man har ansvar för att driva scenen framåt; det finns ju inget manus! Att ställa för många frågor är ofta ett ineffektivt sätt att driva scenen framåt på. Vidare är vi många improvisatörer som instinktivt tycker att det är läskigt att “ta beslut”, alltså vara den som definierar element i scenen. Därför kan mycket frågeställande i dialogen också vara ett (omedvetet) sätt att skjuta över ansvaret att definiera på sina medspelare.

Det är alltså bra att göra sig själv medveten om hur man använder frågor i dialogen i sin improvisation.

Låt oss hitta på några exempel på “olämpliga” frågor och diskutera hur de kan transformeras till påståenden som definierar vad som händer i scenen:

  • Någon frågar “Hur mår du?” i början av en scen där inte särskilt mycket är etablerat. I ett sådant sammanhang bidrar repliken inte särskilt mycket till någonting; skådespelaren som spelar karaktären som får frågan måste själv bestämma hur den mår innan det blir etablerat. Om man i stället väljer repliken “Jag ska få dig att må bättre!” så etablerar man något direkt, och skådespelaren som får repliken har något att förhålla sig till.

  • Någon frågar “Ska du ha hjälp?” innan det är etablerat vad personen som får frågan gör. Precis som i ovanstående exempel bidrar inte repliken till att bygga scenen, och definitionsansvaret skjuts över på motspelaren. Jämför med att i stället säga  “Jag hjälper dig med väskan!”.

  • Att fråga “Vad gör du här?” i början av en scen. Mönstret är detsamma som i de tidigare exemplen: inte särskilt mycket blir definierat och ansvar skjuts över på motspelaren. Denna replik kan i stället transformeras till ett definierande påstående: “Jag sa ju åt dig att vänta vid bilen, Mamma”.

Ett trick (och en övning!) för att komma ur (o)vanan att ställa för många frågor är att testa att börja sina repliker med “Jag…”.

Slutligen måste det understrykas att denna “regel”, som så många andra, inte är en egentlig regel. Det finns förstås många tillfällen när det är helt rimligt att ställa frågor i sina repliker. Men samtidigt är det ganska enkelt att diagnostisera scener som lider av just det frågeställande som diskuterats här.

/Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *