Improns första maj 2 + improtekniker

Torsdagen den första maj var det dags för Malmö Impros tisdagsgrupp att ha ett litet uppspel inför publik. Det var gruppens debut och konceptet var att göra en uppvisning av olika improvisationsteatertekniker och de scener som de resulterar i. Tio improvisatörer visade prov på improglädje och finess under en rolig timme.

Sofie, en av improvisatörerna, tycker att det roligaste med impro är att alla är välkomnande, positiva och uppmuntrande. Även om man tabbar sig är man ändå delaktig och får försöka igen.

– Det finns inget tak för hur roligt det kan bli!

Sofie tycker att tisdagsgruppens uppspel var roligt och hade en repetoar av lagom många tekniker så att alla kunde vara med lagom mycket. Hon tycker också att improvisationsteater innebär god träning i samarbete eftersom man följer varandra i allt man gör. Men huruvida det påverkar övriga livet har hon ännu inte funderat så mycket på.

En av de andra improvisatörerna, Erina, ser det fria som den roligaste sidan av impro eftersom det innebär att man måste släppa sin egen kontroll och rikta uppmärksamheten mot varandra; man måste ta till vara på varandras infall. Improgruppen är för henne en rolig, lekfull miljö där även vuxna får chansen att leka.

Erina är nöjd med uppspelet men har svårt att uppskatta hur roligt det var för publiken.

– De satt ju stilla och får inte vara med. Hade de lika roligt som vi? säger hon med ett skratt.

Föreställningen bestod av små scener som byggde på de övningar som gruppen brukar göra på tisdagarna. Erina var därför inte nervös och hon påpekar att inget kan gå fel i impro eftersom det inte finns några repliker eller något annat inrepeterat som man kan glömma.

Gällande impro och samarbete så tror Erina absolut att det finns fördelar. Tankesättet från impron, att allt kan hända och att allt kan vara början på något oväntat och roligt, följer med henne i vardagen. Det ger ett val för hur hon kan se på saker. Erina exemplifierar genom att berätta att hon kan vara nervös inför redovisningar på universitetet men att hon då kan tänka: ”Jag är värsta professorn. Det här är mitt ämne”. Hon får styrka av att agera genom en framimproviserad karaktär i sitt huvud.

Helt vardagliga, tråkiga grejer kan hon genom impron se något roligt i. Hon tycker att det är fint och spännande hur improvisationsteatern fått henne att börja föreställa sig andra världar och nya vändningar hela tiden.

Teknikerna som användes under uppspelet var:

 

Sitt, ligg, stå

I Sitt, ligg, stå improviserar man en fri scen utifrån en förutsättning som publiken ger, t ex en arbetsplats där det ska utspela sig. En improvisatör måste sitta, en annan ligga och en tredje stå upp. Under scenens gång ska de byta nivå med varandra men alltid ha olika nivåer.

 

Framåt/bakåt

I den här tekniken spelar två improvisatörer en scen (förutsättning: en plats) som när som helst kan spolas framåt eller bakåt av en tredje improvisatör. Improvisatörerna måste inte prata baklänges men ska vid ”bakåtspolning” säga replikerna i omvänd ordning.

 

”Trevägstolk”

Tre personer på scenen gör varandras röster i stället för att prata själva. En övning i att se o känna när den andra måste använda ”sin” röst samtidigt som man ska vara uppmärksam på när man själv börjat prata.

 

Flest scener på en minut

En riktig teatersport där två lag tävlar om att hinna göra flest scener på en minut av ett givet ämne. Under första maj var ämnena bland annat EU-valet, ”på begravningsbyrån” och

 

Inre monolog

Med den här tekniken kan en av improvisatörerna styra en scen ganska mycket genom att, under en given rubrik, återberätta ett skeende ur vilket hon eller han kan stiga ut för en ”inre monolog”. Det skulle till exempel kunna låta så här:
”Det var första gången som jag tränade på gym. En hunkig kille kom fram till mig och började prata”.
Det är nu givet att en annan improvisatör gestaltar den hunkiga killen. Fler karaktärer kan komma och gå, i huvudsak på den ledande improvisatörens kommando. Ibland kommmer kollektiv in i berättelsen eller mer ospecificerade karaktärer som ”en tjej”.

 

Halveringstid

En teknik där improvisatörerna måste vara uppmärksamma på vad de säger och gör för efter en minut måste scenen avslutas och spelas på halva tiden. Och efter 30 sekunder måste scenen vara avslutad, med samma händelseförlopp som det ursprungliga, för att kunna spelas upp på halva tiden … och så vidare!

 

Tre repliker

Det kan vara bra för en improvisatör att öva på att inte snacka så mycket. Det går att etablera en scen genom att känna in medimprovisatören eller genom att bara använda sig av rörelser. I den här tekniken har man därför bara tre repliker till sin hjälp!

 

Känslocoach

Publikens storfavorit där de känslor som de föreslår antecknas och projiceras på en improvisatör som i sin tur för fullt lever ut dem på en medimprovisatör som ska bemöta känslorna så neutralt som möjligt. Härliga könsloyttringar som gör ordet ”labil” till årets underdrift!

 

Karaktärsfrys

Frys är en av de vanligaste improövningarna där två improvisatörer påbörjar en scen som när som helst kan avbrytas av att någon annan ropar ”frys!”. Den som avbrutit byter genast ut en av de medverkande mot sig själv och påbörjar en helt ny scen. Den som är kvar på scen måste bejaka det som den nya personen vill gestalta.
I karaktärsfrys är det dock så att karaktären från den avbrutna scenen fortsätter finnas även i den nya scenen. Om Lisa har pratat med Sara så fortsätter Sara att finnas som karaktär även om Lisa blir ersatt av Gunnel. På så sätt kan man improvisera fram en längre historia eftersom de olika små scenerna får en koppling till varandra. Tidigare karaktärer kan också komma tillbaka och påverka, den lösa men väl existerande, handlingen under frysövningens gång. Karaktärsfrys påminner lite om långimpro och är redaktörens favorit.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.